Ja men det kan ju jag göra!

Jag hör ofta mig själv säga saker som ”Ja, men det kan ju jag göra” eller ”Det låter jätteroligt, det fixar jag”. Direkt efteråt tänker jag nästan alltid ”Varför sa jag så?”. Sen får man vackert stå för sitt ”Ja” och göra det bästa av det.

Så var det när jag tackade ja till att vara med i bowlingklubbens styrelse och när jag tackade ja till att jobba som husmor i församlingen. Det är också så varje gång jag säger ja till att ordna mat på läger. Det var så när jag hoppade på att utbilda sjuksköterskestudenter i journalsystemet vi använder på mitt arbete och när jag tackade ja till att vara GDPR-ansvarig på den enhet jag jobbar. Det är helt enkelt ofta så!

Av någon anledning har jag en tendens att springa på alla bollar som kommer i min väg utan att tänka efter innan, jag försöker öva mig i det. Å andra sidan är det väldigt roligt att springa på olika bollar, att se vart det leder en. När jag sagt ett sådant där ”Ja” som jag nästan direkt ångrar försöker jag tänka att ”Det har jag aldrig gjort så det ska jag säkert klara av” och allt som oftast blir det väldigt bra.

Alla de här gångerna jag sagt ja utan att tänka (och det är betydligt fler gånger än de ovan nämnda) har lett mig framåt genom livet och gett mig erfarenheter jag annars inte haft.

En kan lära sig det mesta här i världen om man bara vågar utsätta sig för det J