Bönesvar

Det senaste halvåret och lite till har jag haft en annan typ av tjänst än den som jag egentligen är anställd som. Den tjänst jag haft har inneburit en större arbetsbörda och ett större ansvar. Jag har även behövt hantera en hel del konflikter. Det har på många sätt varit väldigt, utvecklande och utmanande, jag är väldigt tacksam över att jag fick den här chansen. Men det har också slitit väldigt mycket på mig och jag har nog inte riktigt förstått hur mycket förrän nu.

Jag har alltid gillat att ha mycket att göra och jag fungerar som bäst när jag ligger precis på gränsen för vad jag orkar med. Problemet är att jag nog trott att jag orkat mer än vad jag faktiskt gör. Jag är väldigt lösningsfokuserad som person och ser ofta problem som en möjlighet att göra saker bättre. Jag kan bli ganska taggad av motgångar. Men det finns en gräns för hur mycket motgångar en kan ta.

Jag har de senaste månaderna blivit tröttare och tröttare men jag har inte själv relaterat det till alla de konflikter jag behövt hantera det senaste halvåret. Det slog mig först förra fredagen. Då visste jag att min ersättare skulle komma på måndagen och i och med det började jag slappna av. När en under en längre period varit väldigt stressad är det som att poletten trillar ner först när en börjar slappna av. När sedan en nära vän till mig skojade lite sarkastiskt var det som att bägaren rann över och jag överreagerade totalt och bröt mer eller mindre ihop och började gråta. Vi redde ut det och jag insåg ganska snabbt att det inte handlade om honom utan mer om min sinnesstämning.

I måndags kom min ersättare och bara på en vecka märker jag att jag mår väldigt mycket bättre igen! Vi kommer gå dubbelt ett tag och det känns fantastiskt att ha fått en kollega som jag trivs så bra ihop med.

Något som också slagit mig är att jag hela tiden känt en sådan förtröstan på Gud, Han är så cool alltså!

Jag har bett om mer av Gud när jag är på mitt jobb, om Hans vägledning och hjälp. Jag arbetar på ett sjukhus och en dag mötte jag en av sjukhusprästerna i korridoren till mitt kontor. Vi började prata om att en gemensam vän till oss skulle gifta sig. Efter det började han titta in på mitt kontor när han ändå gick förbi och till sist bestämde vi att vi skulle luncha ihop en dag eftersom vi verkade ha mycket att prata om när vi pratade fem minuter i taget flera gånger om dagen. Han föreslog då att jag skulle komma på lunchbönen nästa dag så kunde vi äta efter det. Lunchbön? Jag har arbetat på min arbetsplats i över sex år och inte vetat om att det varje dag kl. 12 är bön som alla är välkomna till. Sedan dess har jag, i den mån mitt arbete tillåter, gått på bönen kl. 12 varje dag och det har gjort en sådan förändring i mitt liv! Jag pladdrar visserligen hela tiden i mitt huvud med Gud och det tänker jag fortsätta med men att på regelbunden basis sätta sig ner samma tid varje dag och tillbe skänker mig ett lugn och en närhet till Gud. Som sagt Han är cool Gud. Jag ber om hjälp från Honom och Han sänder sjukhusprästen i min väg. Jesus alltså! Tack för att Du dog för mig!

Gud kom till min räddning
Herre skynda till min hjälp
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande
Nu och för alltid och i evigheters evighet amen.

Bön

I dag fick jag frågan av en vän hur mitt böneliv ser ut. Jag har inte tänkt på det tidigare men mitt spontana svar är att det är ett enda pågående tankepladder med Gud och att det är ganska ostrukturerat. Sen kom jag på att det faktiskt inte är hela sanningen. Jag är ganska ostrukturerad och rastlös av mig men jag övar mig i att stilla mig inför Gud. Merparten av mina samtal med Gud är visserligen ostrukturerat tankepladder men på senare tid har jag ansträngt mig i att faktiskt stilla mig och strukturera upp mitt böneliv. Jag försöker be med hjälp av Böneboken morgon och kväll och jag går på middagsbön kl.12 när jag hinner. Jag gillar den kombinationen av strukturerat och ostrukturerat. Jag tänker också att Gud vet mina böner innan jag ens uttryckt dem för Honom och det känner jag en förtröstan i de dagar jag glömmer bort att be och de dagar jag helt enkelt inte är så empatitrött att jag inte orkar be, då brukar jag slänga iväg en kort bön och ett tack kring nåden av att Gud alltid finns hos mig oavsett.

Ja men det kan ju jag göra!

Jag hör ofta mig själv säga saker som ”Ja, men det kan ju jag göra” eller ”Det låter jätteroligt, det fixar jag”. Direkt efteråt tänker jag nästan alltid ”Varför sa jag så?”. Sen får man vackert stå för sitt ”Ja” och göra det bästa av det.

Så var det när jag tackade ja till att vara med i bowlingklubbens styrelse och när jag tackade ja till att jobba som husmor i församlingen. Det är också så varje gång jag säger ja till att ordna mat på läger. Det var så när jag hoppade på att utbilda sjuksköterskestudenter i journalsystemet vi använder på mitt arbete och när jag tackade ja till att vara GDPR-ansvarig på den enhet jag jobbar. Det är helt enkelt ofta så!

Av någon anledning har jag en tendens att springa på alla bollar som kommer i min väg utan att tänka efter innan, jag försöker öva mig i det. Å andra sidan är det väldigt roligt att springa på olika bollar, att se vart det leder en. När jag sagt ett sådant där ”Ja” som jag nästan direkt ångrar försöker jag tänka att ”Det har jag aldrig gjort så det ska jag säkert klara av” och allt som oftast blir det väldigt bra.

Alla de här gångerna jag sagt ja utan att tänka (och det är betydligt fler gånger än de ovan nämnda) har lett mig framåt genom livet och gett mig erfarenheter jag annars inte haft.

En kan lära sig det mesta här i världen om man bara vågar utsätta sig för det J

Trofasthet

Jag tänker ofta på Guds trofasthet och hur jag så tydligt kan se den i mitt liv.

Det tog så långt tid för mig att ta till mig Gud men när jag tittar i backspegeln ser jag tydligt hur Han hela tiden varit där, även när jag inte varit hos Honom. Genom en brokig barndom där jag inte hade någon i min närhet som kunde visa på vem Gud är (förutom de bullbakande pensionärerna på kyrkans ungdom som sjöng ”Tryggare kan ingen vara”) men där jag ändå klängde mig fast vid en tro på en Gud som jag inte kände och inte kunde relatera till. Vidare till en tonårstid fylld av uppror, rädsla, självskadebeteende och aggression gentemot Gud, aggression över att jag överhuvudtaget blivit född. Efter det en gymnasietid där jag stora delar av tiden kämpade emot Gud. Hela denna tid visste jag i mitt inre att Gud finns men jag trodde inte att Han brydde sig om mig, jag trodde att Han övergivit mig.

Sen av en ren tillfällighet hamnade jag i ett sammanhang där det fanns kristna med en levande tro på Gud. Kristna som kunde förklara Jesus för mig. Trots det ville jag inte acceptera Gud, jag var så besviken på Honom. Jag gick ofta till kyrkan med inställningen att ”ni ska inte komma här och tro att ni kan göra mig kristen”, samtidigt var det något så starkt som drog. Jag kände hur Gud drog i mig men jag försökte kämpa emot. Jag hade hela min barndom byggt upp en sådan stark mur runt mig själv, bara för att kunna överleva, att jag hade svårt att släppa in Jesus i mitt liv. Hela tiden förstod jag rent intellektuellt att Gud finns men jag kunde inte ta Honom till mig rent känslomässigt.

En dag var det som att polletten trillade ner. Som att Guds Ande slog mig med en sådan kraft och jag kunde inte längre förneka min tro på Jesus. Jag hade varit blind men nu såg jag. Jag såg att Jesus är vägen, sanningen och livet. Jag såg Hans kärlek för mig. Men jag var fortfarande så skadad av mitt förflutna att jag inte riktigt vågade lita på Honom, än mindre prata öppet om min tro.

Sedan den gången för många år sedan har jag vuxit i min tro och i min relation till Jesus. I dag vet jag att Han alltid var där, även när jag inte trodde det själv. Jag kan se hur Han bar mig igenom alla de jobbiga åren och hur Han hela tiden har förberett mig för den starka tro och gemenskap som jag har med Honom i dag. Jag älskar Jesus av hela min ande, kropp och själ! Med Hans hjälp har jag funnit kraft att förlåta både mig själv och de som gjort mig illa.

Jag är så tacksam mot Gud, över att få leva i gemenskap med Honom genom Jesus. Att få vara ett verktyg i Hans händer. Den senaste tiden har det öppnat upp sig olika möjligheter för mig där jag får vara med och be för människor och deras livssituationer, vilken fantastisk gåva det är!

Tänk att Gud, trots mitt motstånd, hela tiden funnits där trofast vid min sida. Att Jesus gav sitt liv på korset för min skull. Det är så stort och så vackert och så fantastiskt!

Tack Herre för all Din trofasthet och all Din kärlek som lett mig dit jag är i dag. Tack för att jag får lov att vara ett verktyg i Dina händer.