Bönesvar

Det senaste halvåret och lite till har jag haft en annan typ av tjänst än den som jag egentligen är anställd som. Den tjänst jag haft har inneburit en större arbetsbörda och ett större ansvar. Jag har även behövt hantera en hel del konflikter. Det har på många sätt varit väldigt, utvecklande och utmanande, jag är väldigt tacksam över att jag fick den här chansen. Men det har också slitit väldigt mycket på mig och jag har nog inte riktigt förstått hur mycket förrän nu.

Jag har alltid gillat att ha mycket att göra och jag fungerar som bäst när jag ligger precis på gränsen för vad jag orkar med. Problemet är att jag nog trott att jag orkat mer än vad jag faktiskt gör. Jag är väldigt lösningsfokuserad som person och ser ofta problem som en möjlighet att göra saker bättre. Jag kan bli ganska taggad av motgångar. Men det finns en gräns för hur mycket motgångar en kan ta.

Jag har de senaste månaderna blivit tröttare och tröttare men jag har inte själv relaterat det till alla de konflikter jag behövt hantera det senaste halvåret. Det slog mig först förra fredagen. Då visste jag att min ersättare skulle komma på måndagen och i och med det började jag slappna av. När en under en längre period varit väldigt stressad är det som att poletten trillar ner först när en börjar slappna av. När sedan en nära vän till mig skojade lite sarkastiskt var det som att bägaren rann över och jag överreagerade totalt och bröt mer eller mindre ihop och började gråta. Vi redde ut det och jag insåg ganska snabbt att det inte handlade om honom utan mer om min sinnesstämning.

I måndags kom min ersättare och bara på en vecka märker jag att jag mår väldigt mycket bättre igen! Vi kommer gå dubbelt ett tag och det känns fantastiskt att ha fått en kollega som jag trivs så bra ihop med.

Något som också slagit mig är att jag hela tiden känt en sådan förtröstan på Gud, Han är så cool alltså!

Jag har bett om mer av Gud när jag är på mitt jobb, om Hans vägledning och hjälp. Jag arbetar på ett sjukhus och en dag mötte jag en av sjukhusprästerna i korridoren till mitt kontor. Vi började prata om att en gemensam vän till oss skulle gifta sig. Efter det började han titta in på mitt kontor när han ändå gick förbi och till sist bestämde vi att vi skulle luncha ihop en dag eftersom vi verkade ha mycket att prata om när vi pratade fem minuter i taget flera gånger om dagen. Han föreslog då att jag skulle komma på lunchbönen nästa dag så kunde vi äta efter det. Lunchbön? Jag har arbetat på min arbetsplats i över sex år och inte vetat om att det varje dag kl. 12 är bön som alla är välkomna till. Sedan dess har jag, i den mån mitt arbete tillåter, gått på bönen kl. 12 varje dag och det har gjort en sådan förändring i mitt liv! Jag pladdrar visserligen hela tiden i mitt huvud med Gud och det tänker jag fortsätta med men att på regelbunden basis sätta sig ner samma tid varje dag och tillbe skänker mig ett lugn och en närhet till Gud. Som sagt Han är cool Gud. Jag ber om hjälp från Honom och Han sänder sjukhusprästen i min väg. Jesus alltså! Tack för att Du dog för mig!

Gud kom till min räddning
Herre skynda till min hjälp
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande
Nu och för alltid och i evigheters evighet amen.

Bön

I dag fick jag frågan av en vän hur mitt böneliv ser ut. Jag har inte tänkt på det tidigare men mitt spontana svar är att det är ett enda pågående tankepladder med Gud och att det är ganska ostrukturerat. Sen kom jag på att det faktiskt inte är hela sanningen. Jag är ganska ostrukturerad och rastlös av mig men jag övar mig i att stilla mig inför Gud. Merparten av mina samtal med Gud är visserligen ostrukturerat tankepladder men på senare tid har jag ansträngt mig i att faktiskt stilla mig och strukturera upp mitt böneliv. Jag försöker be med hjälp av Böneboken morgon och kväll och jag går på middagsbön kl.12 när jag hinner. Jag gillar den kombinationen av strukturerat och ostrukturerat. Jag tänker också att Gud vet mina böner innan jag ens uttryckt dem för Honom och det känner jag en förtröstan i de dagar jag glömmer bort att be och de dagar jag helt enkelt inte är så empatitrött att jag inte orkar be, då brukar jag slänga iväg en kort bön och ett tack kring nåden av att Gud alltid finns hos mig oavsett.